Livet tar aldrig slut – musiken och reflektion kring texten
Livet tar aldrig slut
Allt i Naturen är ordnat i kretslopp – spiralkretslopp. Vi ser det i våra växter, i formen på vår galax och vi möter kretsloppsprincipen varje dag i vårt liv, för dygnen är just spiralkretslopp.
Det kan tyckas vara ett lite märkligt uttalande, för det är betydligt vanligare med den motsatta inställningen: – Man lever bara en gång! Men vet man nu verkligen detta? Eller är det såsom Voltaire uttryckte det: ”Det är inte sällsammare att återfödas än att födas en enda gång.” Snarare vore det märkligt om vi kom från ingenstans och blev till ingenting, när allt vi kan bevittna i naturen går i kretslopp. När jag skriver detta pågår just vårens återfödelse utanför mitt fönster.
Naturvetenskapens enorma framgångar bygger på insikten om orsak och verkan. Via idogt experimenterande har man klarlagt många samband – vilka orsaker som skapar vissa verkningar. Men man uppfattar tillvaron som död – bara eviga kedjor av orsaker och verkan. Och därför blir också själva grunduppfattningen linjär. När man då förstår att universum utvidgar sig, så blir slutsatsen att tidigare var det mindre, och mindre, och mindre – ja, det måste en gång utgått från en enda punkt. Detta är Big Bang-teorins tankebakgrund – en helt naturlig uppfattning för den som uppfattar världen som en död, kall plats av oändligt antal orsaker och verkan.
Men för den som uppfattar omgivningen, ja, hela universum som en funktionell och arbetande organism, öppnar sig nya möjligheter. Det är bara att iakttaga naturen och se hur allt går i kretslopp. Vattnets ständiga avdunstning som blir till moln och nederbörd, till vattenpölar, till porlande bäckar, till stora virvlande floder, till väldiga sjöar och djupa oceaner och ständigt denna avdunstning som skapar moln och nederbörd …
Överallt i naturen ser vi kretslopp. Hela vår livsupplevelse är ordnad i kretslopp. I bilden nedan har jag försökt åskådliggöra några av dessa kretslopps olika faser. Vi kommer att uppleva nästan 30 000 dygnskretslopp under ett normallångt liv. Dygnen med natt, mörker och vila; ett uppvaknande till morgonen och aktivet som kulminerar vid middagen, som går över mot eftermiddag och avtagande aktivitet för att avslutas med kvällens trötthet och avslappning som följs av en natts mörker och vila. Trots att dagarna upprepar sig i sina faser så är inte en dag den andra lik. Och de erfarenheter och handlingar som gjort kommer att påverka kommande dagar. Ingenting går till spillo. Allt har samband.
Dagarna rör sig framåt i tiden som en spiralrörelse där de till slut bygger upp ett nytt kretslopp – årskretsloppet. Jag har försökt visa detta med de små röda ringarna runt den blå ringen – året. Året kan framställas rent grafiskt av 365 på varandra följande spiralvarv, som alltså är dygn.
Årskretsloppet har också sitt mörker och sin vila i form av vintern då de flesta insekter men också vissa däggdjur går i dvala. Våren motsvarar dygnets morgon – ett uppvaknande och påbörjad aktivitet och det som kanske såddes under hösten börjar nu spira. En alldeles självklar verkan av de orsaker som skapades under förra året. Under sommaren står naturen i blom, värme och ljus gör att allt växer till. De flesta människor sover betydligt mindre under sommarhalvåret och det aktiva livet kulminerar. Hösten innebär skörd av det som såtts och vårdats på fälten, men dess senare fas innebär att vi drar oss inomhus och slappnar av lite mer. Vi kan alltså se hur det finns likheter mellan de två olika kretsloppen dygnet och året.
Också nästa kretslopp har, som vi ska se, likheter i sin principiella uppbyggnad. Livet kan ses som ett kretslopp uppbyggt av ca 85 årskretslopp, vilket i sin tur skulle innebära 31050 dygnskretslopp. I livet föds vi in i ett mentalt mörker som barn men växer till i vår utveckling som går väldigt snabbt i början. Vi repeterar den evolutionära utveckling som vi redan tillgodogjort oss i tidigare liv – vi kryper som djur i början och vi kan se hur barnen snabbt går igenom primitiva stadier. Ungdomstiden är vårens tid och medelålder står vi som högst i kretsloppet, innan vi som åldringar drar oss tillbaka från det aktiva arbetslivet. Vi skördar frukterna av vår levnad i form av visdom och insikt, så ålderdomen och hösten har sina likheter. Den allra sista tiden kan vi tappa våra förmågor, man brukar säga att man går i barndom. Kretsloppet har slutits i den fysiska världen och vi går till vila i en andlig tillvaro för att sedan åter födas på vår utvecklingsresa.
Därmed är vi framme vid det största kretsloppet som vi kan ana, nämligen evolutionen eller utvecklingskretsloppet. Martinus beskriver hela det kretslopp som vi bara kan se den fysiska delen av. Han använder begreppen inveckling (i materien) och utveckling (ur materien). På så sätt blir den materiella världen den tillvaroform där vi utvecklar ett nytt fullgott medvetande; ett kosmiskt medvetande. Han kallar detta kretslopp för ett spiralkretslopp. Även detta kretslopp upprepas under enorma tidsepoker. Allt som är skapat bryts förr eller senare ner och måste då återskapas. Det gäller våra fysiska kroppar som ju bryts ner relativt snabbt, men också det medvetande och de talanger som vi bygger upp under vår vandring genom evolutionen kommer att degenerera och försvinna.
Vi befinner oss ännu i ungdomsstadiet evolutionärt sett och precis som ungdomarna har vi fysiskt sett kommit långt men det saknas en del i vår moraliska och intellektuella utveckling för att vi ska vara färdiga kosmiskt sett, vilket ju också visar sig genom de kriser vi upplever i våra liv och samhällen.
Den som kan ta till sig och se hur kretsloppsprincipen genomsyrar naturen och vår egen livsupplevelse, inser också att det vore ologiskt att tro att livet plötsligt skulle upphöra, eller för den delen ha haft någon början. Om det fanns någon början då liv inte existerade, så är det långsökt att tro något levande skulle uppstå ur det tomma intet, lika lite som det skulle kunna bli till ingenting. Liv är evigt existerande men tar sig nya former och uttryck. Och vi ser bara den fysiska sidan av livet och tror under en viss tid i evolutionen att döden är en realitet. Men så är inte fallet … men däremot behöver vi någon gång under vår långa utvecklingsresa tro på döden. Det är bara utifrån denna bakgrund som vi fullt ut kan njuta av livets ofantliga rikedom.
